Av: Simon Bänk
Man visste att det skulle bli en säsong. Man anade att det skulle bli dramatik. Men man kunde aldrig – inte ens i en hallucinerande statistikdröm – föreställa sig det som blev säsong 3 av Konamiligan.
För vad säger man om ett lag som Helsingborg BAIS?
Ett lag vars existens, blott månader innan premiären, kallades ”ett charmigt alibi för övre mitten”. Ett lag vars tränarstab byggde sin försäsong mer på bicepscurls och barrundor än på xG-tabeller och formationsdragningar. Ett lag som sprang in i säsongen med Lambi på bröstet – och avslutade den med ett guldfirande så intensivt att det fortfarande luktar Jim Beam på innerplan.
Men de vann. Och det var inte slump. Det var struktur. Det var Aubameyangs 27 mål – ett ligarekord som doftar rekordböcker och svett. Det var Maldini, backlinjens aristokrat, som förvandlade försvar till konst. Det var De Gea som återuppfann karriären och blev säsongens bästa målvakt. Och framför allt: det var tron. Den inifrån. Den som inte syns på oddslistor, men som hörs i varje kollektiv löpning över gräset.
Men varje vinst kräver också en motpart. Och den rollen gick i år till det som skulle vara årets dominant – FC Bjalin -laget som slutade tvåa. En andraplats är en bedrift. Men det är också en missräkning. För detta var deras säsong. Det trodde alla. Det trodde de själva. Och även om de repade sig, levererade starkt under hösten och faktiskt plockade sin första cuptitel, så klingar deras avslut ändå som ett vackert, men ofullständigt, ackord. De skuggade pokalen hela vägen – men nådde aldrig fram.
Samtidigt gjorde Tuborg Greens något mer än att bara säkra tredjeplatsen. De säkrade sin plats i framtiden. En klubb som länge kallats frispråkig, festglad och för flyktig för att utmana i toppen, visade nu att man kan fira med öl och ändå spela champagnefotboll. Tredjeplatsen är deras bästa någonsin – och med ett Köpenhamnsderby på horisonten lär deras saga bara ha börjat.
Men säsongen handlade inte bara om framgång. Den handlade också om fall. Och några föll tungt.
Borlänge Bapu Bapus bar på förväntningar de aldrig klarade att lyfta. Det sprakade till ibland – men helheten? För lite, för sent. Och för Uppsala Tages Grabbar blev det en tragedi i flera akter. En gång titelkandidater, nu en fotbollens version av ett bortglömt projekt i ett källarförråd. Sällan har ett lag med så många svar producerat så många frågetecken.
Längst ner i tabellen blev det definitivt. Två lag åker ur. Konamiligan säger tack och hej till dem för nu – och öppnar portarna för framtiden.
Och vilken framtid det blir. Fyra nykomlingar. Fyra. En expansion. Ett statement. Borås The Midgets återvänder som veteraner med mycket att bevisa. Arlöv Mighty Ducks låter som ett filmmanus, men spelar förhoppningsvis som ett lag. Lidingö FC Elites – redan döpta till ”Instagramlaget” av sina belackare – ska försöka visa att stil också kan innebära substans. Och Köpenhamn Carlsbergers, vars blotta namn garanterar en eldig rivalitet med Tuborg Greens, lovar att förvandla danskt gemyt till derbyhat på rekordtid.
Så vad tar vi med oss från säsong 3?
Att fotboll är för de modiga. Att skrällar inte uppstår av tur, utan av mod och balans. Att förväntningar kan kväva, men också tända. Och att en brun tröja, dekorerad med blöjmärken och toalettpapper, kan vara det mest vackra som en liga någonsin sett.
Säsongen 3 var ett mirakel. Säsong 4? Den kan bli mytologi.
