I en liga där matchställ är lika mycket identitet som taktik, har Konamiligan Säsong 4 bjudit på ett visuellt spektakel utan motstycke. Här samsas champagnefärgad lyx med bensinmacksinfernon, bajsbruna blöjkaos och nostalgiska läskhyllor – allt på kroppar som springer efter en boll. Vi har synat varje tråd, varje sponsorkrasch och varje stilmiss, för att sammanställa det som måste vara svensk korpfotbolls mest svårförklarade modeöversikt. Välkommen till en värld där fulhet blivit en konstform – och där det snygga ibland är det mest provocerande av allt.
Malmö FC Bjalin – när korpfotboll möter kvarterskrogens happy hour
Låt oss börja med helhetsintrycket: FC Bjalins matchställ ser ut som ett reklampelarlik på väg hem från en riktigt blöt barrunda. Vi snackar en tröja som är så överlastad med loggor att till och med en Formel 1-bil hade blivit generad. LEGO, Konami, Budweiser, The Family Pub, Jim Beam och både Gucci och Chanel – det är som att hela ställningen ropar: ”vi har inte råd med en sportchef, men sponsorer har vi!”
Tröjan:
Den himmelsblå tonen är faktiskt rätt smakfull i grunden – en klassisk, nästan nostalgisk färg. Men sedan kommer en tsunami av sponsorer i alla världens färger och förstör balansen fullständigt. Budweiser mitt på bröstet skriker inte direkt ”konditionsträning”, och The Family Pub-loggan är så dominant att man undrar om laget spelar sina hemmamatcher i en källare med karaoke på onsdagar.
Shortsen:
Här tappar vi det helt. Den orangea färgen i kombination med ännu fler loggor gör att det känns som att någon har försökt trycka hela tax-free-hyllan på ett par shorts. Jim Beam-loggan över skrevet är en vild chansning i smak – visst, man glömmer den inte i första taget, men det är inte nödvändigtvis något positivt.
Strumporna:
Ett försök att knyta ihop helheten med orange och svart, men effekten blir mer ”Halloween-cosplay” än professionell fotboll. Den svarta toppen ser mest ut som en knäskyddsinsats som tappat självförtroendet.
Betyg: 2/5
En poäng för färgmod och en för kreativ sponsormix, men FC Bjalin får bakläxa på helhet, balans och stil. Det här är mer sponsormani än sportslig elegans. Men visst – man glömmer dem inte. Och det kanske är precis vad de vill?
Uppsala Tages Grabbar – klassisk elegans eller chipsdoftande kommunfest?
Okej, nu snackar vi. Uppsala Tages Grabbar har inte bara ett namn som låter som ett gammalt dansband med en förkärlek för folköl och slottsparkspelningar – de klär sig dessutom som om det var final i kommunmästerskapet i stil.
Tröjan:
Den röda färgen är ett tryggt kort – alltid klassisk, alltid kraftfull. Men här känns det som att någon suttit med en mall för ett Serie A-lag från 2007 och tryckt “lägg till allt”. Puma-loggan i centrum är stilig, men Siberia DC mitt på bröstet får det att kännas som att laget har en brinnande längtan efter att spela i en fryst container i Novosibirsk.
Stella Artois och Svenska Spel på axlarna? Ja, varför inte kombinera hasardspel med kontinentalt ölrus. Det är som att de försöker säga: “vi är både sofistikerade och redo att förlora månadslönen på stryktipset.”
Shortsen:
OLW-loggan är både ikonisk och… totalt malplacerad. Man förväntar sig nästan att det ska regna sourcream & onion över planen varje gång laget gör mål. Roos Family Enterprise låter som en begravningsbyrå eller en fastighetsmogul från Knivsta – och placeringen gör inget för att minska det intrycket.
Strumporna:
Här lyfter det lite! Snygga diagonala detaljer som faktiskt känns genomtänkta. Ett litet plus för att strumporna känns sportiga snarare än sponsrade. Puma gör sitt jobb – inte flashy, men funktionellt.
Betyg: 3,5/5
Det här är ett ställ som kämpar för att vara både klassiskt och kommersiellt, och landar någonstans mittemellan. Det är som om någon försökt klä ett allsvenskt lag i reklam för ett fredagssnacks-kit. Men man måste ge dem att det finns en röd tråd, och framför allt: det känns som ett lag. Och ibland är det värt mer än ren stil.
Landskrona Määäx FF – Burger King på bröstet och Xbox på vaderna, vad kan gå fel?
Om Uppsala Tages Grabbar flirtade med det klassiska, så har Määäx FF istället raggat upp hela reklambranschen på en efterfest och tryckt dem direkt på tröjan. Här finns ingen rädsla för färgkrockar, symbolkaos eller loggöverdoser – det här stället är en visuell kebabtallrik med extra allt.
Tröjan:
Svart med gula detaljer – inte ett dåligt startläge alls. Men sen? BOOM: Burger King. PHILIPS. Efraim Foundation. Biblioteket? Den mest oväntade av alla sponsorer mitt bland snabbmat och elektronik. Det är som om någon från kulturförvaltningen råkat signa ett avtal efter två shots Fireball på lagfesten.
Axlarna pyntas med Konami och Adidas, men ögonen dras obönhörligen till den där loggan för Määäx FF – ett stiliserat hamburgarbröd. Ja, varför inte – inget säger “hög press och diagonal löpning” som ett smörgåsbord i klubbmärke.
Shortsen:
Här kommer grönfärgen in som ett abrupt miljöbyte. Vi har lämnat tech och snabba kolhydrater för Rhodos Pizzeria och – igen – Jim Beam. Den senare verkar sponsra hälften av Konamiligan, och här dyker den upp likt en baksmälla efter lördagsmatchen. Den gula texten på grönt är svår att läsa och ännu svårare att förlåta.
Strumporna:
Nu blir det bananas. Svarta med getingrandiga gula linjer – helt okej, om man gillar 90-talsvibbar och Borussia Dortmund. Men… sen sitter Xbox-loggan längst ner som en boss i ett datorspel. Vad gör den där? Är det ett e-sportlag som försöker låtsas att de spelar utomhus?
Betyg: 1,5/5
Det här stället har underhållningsvärde, absolut – men stilmässigt är det en katastrof med glitter på. Det är som att någon släppt in ett gäng sponsorer i ett rum och sagt: “tryck er var ni vill, ingen kommer stoppa er.” Resultatet är ett ställ som ser ut som ett tv-spel från 2004 och luktar pommes frites och skolbibliotek.
Tuborg Greens – när Köpenhamn ringde och ville ha tillbaka sitt ölkylskåp
Oh boy. Tuborg Greens har valt ett namn som redan doftar efterfest och gräsklippare, och matchstället gör inget för att tona ner det intrycket. Det här är inte bara ett lag – det är en levande reklampelare för dansk livsnjutning med noll intention att dölja det.
Tröjan:
Grön. Grönare. Tuborg-grön. Färgen är konsekvent och stilren, vilket nästan känns provocerande i Konamiligans annars fullständigt gränslösa estetik. Den vita loggan i mitten – Tuborg – har en så dominerande närvaro att man nästan glömmer att det är ett fotbollslag och inte ett festivaltält.
Unibet, Konami, och Zero Emission ger ett sken av balans – men den illusionen försvinner snabbt när man ser att shortsen pryds av Gucci, Chanel och KiMs chips. Vad är det här för dualitet? Är de här för att spela boll eller för att gå catwalken på ett lyxigt snabbköp?
Shortsen:
Här börjar saker gå från kontrollerad reklam till kaotisk marknadsföring i fritt fall. Den danska flaggan är en fin detalj, men när man kastar in Gucci, Chanel och KiMs på samma plagg blir det som en modemässa på en fritidsgård. Det är både sofistikerat och snacksigt, vilket kanske är hela lagets identitet?
Strumporna:
Tuborg igen. Den här gången som vit, elegant text på grön bakgrund – och ja, det funkar. Hummel-pilarna ger lite retro-Danmark-VM 1986-vibes och det ska de ha krädd för. Här finns äntligen något som känns fotboll, snarare än ölreklam.
Betyg: 4/5
Tuborg Greens sticker inte ut med skrikfärger eller loggbombardemang – de går istället all in på sitt öltema och gör det med ödmjuk arrogans. Det här är ett ställ som säger: “Vi är inte snabbast, starkast eller bäst – men vi är fan trevligast att hänga med efteråt.” En estetisk seger i en liga där kaos ofta vinner.
Borlänge Bapu Bapus – en trafikolycka mellan bensinmackar och en rastafari-festival
Herrejävlar. Om någon någonsin undrat hur det skulle se ut om en reggaefestival frontalkrockade med en bensinmackskedjekonferens – look no further. Borlänge Bapu Bapus har skapat något så kaotiskt, så färgsprakande och så kapitalistiskt galet att det borde hänga på Moderna Museet under rubriken “Senkapitalismens sista andetag”.
Tröjan:
Grön bas med aggressiva penseldrag i rött och gult – det ser ut som om Bob Marley själv spydde över en Puma-tröja efter att ha käkat grillspett på Peace & Love. Och där i mitten, likt en religiös symbol, tronande som Gud i ExxonMobil-himlen: Shell-loggan. Om du trodde du sett ful placering av ett oljebolag, så har du inte sett något än.
Och vad hittar vi under Shell? Circle K, så klart! Ett märkligt försök att skapa fred mellan konkurrerande drivmedelsjättar – eller bara ett bevis på att Bapu Bapus sponsstrategi är “allt som kan explodera, tack.”
Shortsen:
Här dyker E.ON upp som en oväntad sidekick. Färgvalet? Tomterött med banangul text – för att riktigt driva hem känslan av att man spelar fotboll i en varningsskylt. Och där har vi Roos Family igen – lagets favoritmäklare eller eventuellt deras advokat. SFF-märket? Ser ut att ha smugit sig in för att låtsas att detta är officiellt godkänt av någon.
Strumporna:
Gröna baser, men toppen bär på det visuella klimaxet: OKQ8-loggor i gult, rött och blått. Det här är bokstavligen bensinstationer från topp till tå. Det är nästan konstigt att de inte doftar diesel när man tittar på dem.
Betyg: 0,5/5
Det här är inte ett matchställ – det är ett varningstecken. Det signalerar allt från “risk för brandfara” till “psykedelisk kris i Borlänge centrum”. Färgerna är aggressiva, loggorna i krig, och helhetsintrycket är som en mardröm regisserad av en PR-byrå på amfetamin.
Men ändå… man glömmer dem inte. Och det, mina vänner, är också en form av seger.
Helsingborg BAIS – ett bajsbrunt mästerverk i reklamens allra mest bokstavliga form
Tröjan:
Brun. Inte ”jordnära choklad” utan brun som i “någon måste byta blöja nu”. Pampers-loggan i turkost och gult mitt på bröstet är ett genidrag – det är så ironiskt att det nästan svävar. Kombinera det med Konami och en tröjsponsring från TOA Helsingborg (!) och vi har officiellt passerat gränsen till performance art.
Adidas-loggorna i vitt försöker desperat rädda värdigheten, men drunknar i avloppshumorn. Det här är inte längre fotboll – det är satir.
Shortsen:
Här går vi full emoji mode. En bajskorv med ögon blickar glatt från höften, flankerad av Jim Beam (för när du behöver glömma vad du just såg) och Lambi (för att torka bort det hela, förstås). Kombinationen är så on-the-nose att den nästan borde förbjudas.
Och sen står det “BAIS” på lagmärket – vilket bekräftar att det inte är en slump. Det här laget vet exakt vad de gör. De vill inte vara snygga. De vill vara ikoniska.
Strumporna:
Bruna, med vit Adidas-design och randiga toppar. En anständig detalj mitt i en visuell fekalfestival. Men man får ändå känslan av att benen är redo att stampa runt på ett dagisgolv snarare än en gräsplan.
Betyg: 6/5
Ja. Sex. För att detta är inte ett matchställ – det är en punkrörelse. Det är ett skrik mot etablissemanget, en bajskorv i ansiktet på fotbollens steriliserade estetik. Det är roligt, genomtänkt, och fullständigt galet. Helsingborg BAIS tar fulsnyggt till en nivå vi andra bara kan stå och applådera i ett moln av Pampers-puder.
Göteborg FC Giants – ett monster till ställ för en klubb med energidryck i blodet
Okej. Göteborg FC Giants är inte här för att vara subtila. De är här för att skrika i neon, krossa burkar mot pannan och vinna matcher genom att stirra sina motståndare rakt in i själen med koffeinmarinerad intensitet. Det här är inte ett matchställ – det är ett energianfall i textilform.
Tröjan:
En mörkgrön bas möter en aggressiv explosion av giftigt limegrönt och lila. Det ser ut som att någon kört över en Monster-burk med en motocross och tryckt resultatet på polyester. Och mitt på bröstet – givetvis – den klassiska Monster Energy-loggan, stor som ett landsvapen.
Unibet ovanför bidrar till känslan av att detta är ett ställ designat i ett rus av gaming, betting och tre shots Jägermeister. Stella Artois? Jim Beam? FC Giants har med andra ord hela livsstilspaketet redo: först fest, sen slagsmål, sen final.
Shortsen:
Lila med gröna detaljer – en kombination som skriker “gränslös klubb som inte ens försöker passa in”. GIANT-loggan (på ett par shorts! Subtilt det inte!) och Monster-loggan igen… alltså det här är inte spons – det är en identitet. Man får känslan att de inte har en vattenflaska på bänken utan en 0,5L Monster Ultra Black.
Strumporna:
Tillbaka till grönt, med vikingsymboler på toppen som säger ”Vi är från Göteborg men vi hade lätt plundrat Lindholmen om vi fick chansen”. Och Umbro-loggan försöker hålla sig relevant mitt i detta virrvarr av gym- och festivalestetik.
Betyg: 4,5/5
Det är vulgärt, aggressivt och helt kompromisslöst – och det funkar. Det här stället är inte snyggt i klassisk mening, men det är helt rätt för ett lag som vill att motståndarna ska känna sig trötta bara av att titta på dem. FC Giants gör inte mode – de gör kaffe på steroider i tygform.
Stockholm FC Pepsi – ett bubbligt nationaldagsfirande med koffeinchock och identitetskris
Om Göteborg Giants var energidryckens svettiga rave, så är Stockholm FC Pepsi dess strama, reklamstyrda storstadssyskon: färgkoordinerad, corporate till tänderna och så brandad att man knappt vet om det är ett fotbollslag eller en promotionskampanj för Super Bowl 2032.
Tröjan:
Vi börjar med färgpaletten – rött, vitt och blått – och ja, det är patriotiskt, fräscht och på gränsen till Pepsi-religiöst. Vi har ett abstrakt, ljudvågsinspirerat mönster som går från blått till rött genom bröstet, vilket… faktiskt är rätt snyggt. Det ser ut som Pepsi försökt återskapa en Star Wars-hyperdrive i färg.
Pepsi-loggan tronar stolt mitt på, med Konami som wingman där under. Och som en övervakande farbror sitter PepsiCo diskret på nyckelbenet, för att verkligen slå fast: det här laget dricker INTE Coca-Cola.
Shortsen:
Här tappar det lite fart. Pepsi-loggan återkommer som en påminnelse om vem som betalar notan, men resten är en salig mix av Efraim Foundation och ännu en Jim Beam-stämpel. Vi är alltså både läskedryck och whisky – vilket förklarar varför laget ibland börjar matchen pigga som Duracell-kaniner och slutar med att snubbla på sina egna hörnflaggor.
Strumporna:
Vita med blå topp och Jim Beam-märke. Klassiska, nästan snygga – om man kan bortse från att du springer runt med spritreklam på smalbenen som om det vore en studentflakströja från 2011.
Betyg: 3,5/5
Stockholm FC Pepsi försöker så hårt att vara professionellt stylade att det nästan blir parodiskt. Det är slickt, det är matchat, men det är också en identitetskris på textilnivå. Vem är ni? Ett multinationellt läskimperium med bollinnehav eller ett söderhipsterlag på koffeintrip?
Högst modepoäng för färg och form, men ett avdrag för att tröjan känns mer som en reklambroschyr än ett lagplagg.
Stockholm Coca Cola FC – kapitalismens svar på ett korpmästerskap i Östermalmshallen
Om Stockholm FC Pepsi är PepsiCo:s pr-dränkta drömbarn, så är Coca-Cola FC deras största konkurrents botoxade storasyster med prenumeration på både PT och PR-byrå. Det här stället tar varenda tum av tyg och fyller det med den klassiska rödvita dryckespropagandan som om fotbollen bara var en ursäkt för ett sponsorsegment på Super Bowl.
Tröjan:
Här finns ingen skam, ingen blygsamhet – bara ren Coca-Cola-kraft. Det är som att man klätt en energidryck i ett kvällskostymformat tygstycke. Den vita snedställda geometrin ger känslan av att någon använt pizzaskärare som designverktyg, men det funkar! För vad detta ställ saknar i elegans tar det igen med en väldigt medveten varumärkesdiktatur.
Loggan för The Coca-Cola Company längst ner är bara grädden på sockerbomben. Adidas, Konami och Unibet försöker smyga med, men Coca-Cola har redan svalt hela jäkla tröjan. Det är inte ett matchställ – det är en walking ad break.
Shortsen:
Rött och vitt, med Coca-Cola diagonalt i exakt rätt lutning för att få dig att tänka ”reklamaffisch på en strand i Florida”. Jim Beam dyker upp igen – denna gång som den där fulla kusinen på släktmiddagen som ingen bjöd men alla låter stanna. Det är nästan charmigt.
Strumporna:
De här är stiliga. Röd botten med vita band och den ikoniska Coca-Cola-loggan på toppen. Om det är något som detta lag verkligen kan, så är det att se ut som dryckesindustrins svar på Juventus. Och ja, det är en komplimang. Kanske.
Betyg: 4/5
Det här är ställversionen av att gå på middag i full firmakostym med matchande portfölj – och lyckas komma undan med det. Stockholm Coca-Cola FC vet exakt vad de gör. Det är snyggt, extremt styrt, och fullständigt reklammättat. Men fan, det sitter bra. Om Pepsi är e-sport, är Coca-Cola Champions League på prime time med Cristiano som ambassadör.
Norrköping Trocaderos – sommar, sockerdryck och psykedeliskt kaos i textilform
Wow. Okej. Vi har sett bensinmacksinfernon, bajsbruna pamperspastischer och Monster-sponsrade domedagsplagg – men Norrköping Trocaderos tar det här till en ny dimension. Det här är inte bara ett matchställ, det är ett cirkustält på LSD med sponsoravtal.
Tröjan:
Allt börjar med en skrikgul grund, vilket redan är ett vågat drag. Men sen? In kommer vertikala ränder i grönt och blått – med ett mönster som ser ut som om någon spillt tryckfärgsrester på en strandbar i Gävle. Man får känslan av att designern precis druckit 1,5 liter Trocadero och bara tryckt “JA!” på allt.
Och där i mitten – förstås – Trocadero-loggan. Den är inte där för att smälta in, den är där för att dominera, leda, och eventuellt lansera en ny smak. Allt runt omkring känns som dekoration till dryckesikonen.
Shortsen:
Här hittar vi vad som liknar en föreläsning om Trocaderos historia på vänster lår, och en Gucci & Chanel-logga på höger som verkar ha hamnat där efter en feltajmad modekollaps. De röda detaljerna skriker pommac och discokula snarare än taktik och positionsspel.
Strumporna:
Strumpor? Nej nej. Strumpmonument. Vertikala ränder, klubblogga, och “TROCADERO” i caps på mudden. Det här är inte längre idrott – det är en hyllning till sockerchock och estetisk anarki. Vem behöver laganda när man har full benbranding?
Betyg: 5/5 – på tok för mycket, och exakt därför är det genialt
Det här är ett ställ som vet vad det är: en flygande sockerrusig cirkuskarneval av maximalism. Det är vulgärt, överdrivet, oväntat – och alldeles, alldeles underbart. Norrköping Trocaderos är inte här för att vinna stilpoäng. De är här för att ta över kiosken, scenen och allas sinnen.
Borås The Midgets – en korsning mellan Champions League och Musse Piggs konfirmation
Okej. Jag vet inte om jag ska skratta, applådera eller ringa Disney och fråga om de vet vad deras varumärke har blivit inblandat i. Borås The Midgets har tagit ett hyfsat stilrent grundställ – och lyckats göra det till ett PR-marinerat feberdrömsscenario med barnkalasvibbar och en gnutta domedagskänsla.
Tröjan:
Vi börjar starkt. Rött och vitt – klassiskt, snyggt, tidlöst. Adidas och Unibet ser ut att trivas, och sen BAM – Disney+ rätt över bröstet, som om laget just streamat sig själva i slow motion till underläge 0–3.
Den virvlande grafiken på sidan? Snygg i teorin, men får mig att tänka på en introsekvens till en Disney Channel-serie där laget ska lära sig samarbete genom en musikalisk montage. Det skriker ”drama på mittfältet och glädjetårar i tredje akten.”
Shortsen:
Vita och stilrena… tills du ser Walt Disney Pictures i svungna bokstäver över ena låret. Man får känslan av att Ariel, Simba och Elsa sitter på bänken och väntar på inhopp.
Efraim Foundation hänger kvar (de är i alla lag vid det här laget – är det Konamiligans Illuminati?) och loggan från Borås Stad är som ett “förlåt” från kommunen för att laget faktiskt existerar.
Strumporna:
Musse. Jäkla. Pigg. På vaderna. Inga namn, inga siffror – bara siluetter av öron och kindben som stirrar in i evigheten. Det är både absurt och ikoniskt. Adidas-stripesen ovanpå? Slicka, men lite skrämda.
Betyg: 4/5
Borås The Midgets har lyckats med något få andra lag vågar: ta Disney-världens fluffiga drömmar och mosa in dem i ett hyperkommersiellt fotbollssammanhang med spelberoende, kommunpolitik och bettingbolag. Det är märkligt stiligt. Det är barnvänlig korrupt glamour.
Köpenhamn Carlsbergers – ölelegans i grön sammet från kungariket reklamlagom
Här har vi det – ett matchställ som känns som en kall fatöl serverad med nypressad lime på en stjärnrestaurang. Köpenhamn Carlsbergers levererar en stilren, nedtonad och stolt sponsorhyllning utan att skrika. Det här är inte en visuell örfil – det är en elegant skål. Och du dricker den.
Tröjan:
Grön. Grön som nyklippt dansk gräsmatta efter regn. Den vita Carlsberg-loggan sitter mitt på bröstet som om den alltid varit där – inte som sponsor, utan som identitet. Det här är inte reklam – det är klubbens själ.
Hummel och Unibet får vara med på ett hörn, men ingen tar över. Allt känns danskt stramt och fotbollsvärdigt. Kragen i vitt ger en lätt retro-touch, som om laget precis kom från ett EM 1992-omspel där de slog Tyskland – igen.
Shortsen:
Diskret branding, Carlsberg nere i hörnet, klubbmärke – och mitt på låret ett subtilt klövermotiv. Irlands landslag? Nej, men lika klassigt. Det är så minimalistiskt att man nästan misstänker att designern glömde bort halva briefen – men det funkar. I detta kaotiska ligagalleri blir detta zen i reklamform.
Strumporna:
Här glänser det! Klassiska Hummel-pilar i vitt, och Carlsberg-loggan som grädden på pilsnern. Det är balans, identitet och stark lagerkultur i varje maska. Inte en emoji, inte en bensinmack, inte ens Jim Beam i sikte – bara fotboll och öl, som Gud (eller Laudrup) hade velat ha det.
Betyg: 5/5
Det här är ett ställ som inte försöker för mycket – och just därför lyckas det. Det är smakfullt, självsäkert och det enda i ligan som inte ser ut att ha designats av en stressad AI på energidryck. Köpenhamn Carlsbergers är kanske inte störst, snabbast eller galnast – men de är den enda du vill ta en öl med efter slutsignal.
Arlöv Mighty Ducks – när Disney Channel möter arbetskläder från byggbranschen
Okej. Vad. I. Helvete. Har. Vi. Här?
Arlöv Mighty Ducks har slängt in så många element i sitt matchställ att det är svårt att veta om man tittar på ett fotbollslag, ett NHL-fanshop-plagiat eller ett kommunalt samarbete med Burger King och byggnadsnämnden. Det här är inte design – det är en explosion av identiteter, ambitioner och troligtvis… olyckliga kompromisser.
Tröjan:
Det första man ser är den gigantiska Mighty Ducks-loggan mitt i allt. Rätt på bröstet. Det är inte inspirerat – det är Anaheim Ducks, rakt av. Arlöv bryr sig inte om upphovsrätt – de har duck power.
Färgerna? Burgundymörkt blandat med dammigt turkos och inslag av varselgul från helvetet. Det är som om någon blandade energidryck, hockey, Sibylla och ett plåtslageri i Paint och sa ”vi trycker det.” Och tryckt har de gjort.
Shortsen:
Här kommer XXL-loggan i skrikande neongul och klipper av allt som ens försökte vara balanserat. På andra sidan – Burlöv Center. Ett köpcentrum. Som sponsor. På ett fotbollsställ. Det här är så lokalt att man hör ljudet av bilburna tonåringar cirkla utanför entrén till O’Learys.
Strumporna:
Burgundy med Stadium-tryck högst upp, O’Learys mitt på smalbenet – och ärligt, nu börjar det kännas som att varje krogbesök och butik i Burlöv kastat pengar mot laget för att få sin plats på kroppen. Det är helt underbart fult.
Betyg: 2,5/5
Det här är inte ett ställ man spelar i. Det är ett ställ man överlever i. Det är passion, nostalgi, hockeyromantik, burgare, öl och byggsektor i ett och samma tygpaket. Det är kaos, det är Arlöv – det är Mighty som fan.
FC Lidingö Elites – ett glas champagne i en plastmuggsliga
Herregud. Vad har vi här? Ett lag som inte bara kliver ur fulsnyggheten – de glider ut ur den i italienska loafers och solglasögon från Celine. FC Lidingö Elites har skapat något vi knappt visste fanns i Konamiligan: ren, iskall stil.
Det här stället viskar. Det ropar inte. Det viskar: “Din pappa känner vår sponsor.”
Tröjan:
Gräddvitt. Inte vitt. Inte beige. Gräddvitt. En färg så dyr att den har ett radhus i Djursholm. Med J.Lindeberg på bröstet, Fred Perry-kransar på ärmar och en sober svart logotyp högst upp, sätter det tonen direkt: det här är inte fotboll, det är en exklusiv träningsmatch på NK:s takterrass.
Konami har lyckats smyga in en röd logga som enda färginslag – som en modig liten revolt mitt i Hermès-butiken.
Shortsen:
Fortsätter det rena uttrycket, med subtil branding från J.Lindeberg och – lite oväntat – Jim Beam. Det är som att någon på sponsoravdelningen ville slänga in en ”vi är också lite dekadenta på helgen”-vibb. Det funkar. Knappast folkligt – men väldigt medvetet.
Strumporna:
Ton-i-ton med en diskret Fred Perry-krans. Inga färgchocker, inga bensinstationer, inget chipsföretag – bara en estetisk helhet som säger: “vi har aldrig satt vår fot på Lidl.”
Betyg: 5/5 – Haute Couture Edition
FC Lidingö Elites är inte här för att delta i Fulsnygghetsrankingen. De är här för att sänka hela idén om den. Det här är Louis Vuitton bland Lidl-kassar. Ett lag som inte skriker efter uppmärksamhet – men får allas blickar ändå.
Topp 5
🥇 1. Helsingborg BAIS
💩 Pampers, poop-emoji och Lambi – bajsbrun anarki med finess.
Betyg: 6/5 – Kaos i sitt mest konstnärliga tillstånd.
🥈 2. FC Lidingö Elites
🎩 Champagnefärgat, minimalistiskt, modemedvetet. Diskret lyx mitt i reklamkaoset.
Betyg: 5/5 – Haute couture bland bensindränkta konkurrenter.
🥉 3. Norrköping Trocaderos
🥤 Sockerkoma med tivolifärger och nostalgikick. För mycket, på rätt sätt.
Betyg: 5/5 – Stilchock i burkformat.
🧃 4. Köpenhamn Carlsbergers
🍺 Grön ölelegans i stilig dansk design. Minimalism med malt.
Betyg: 5/5 – “Probably the best kit in the world.”
⚔️ 5. Göteborg FC Giants
⚡ Monster, vikingar och gymdoft – som att bli tacklad av en energidryck.
Betyg: 4,5/5 – Stilchock med koffeinpåslag.
