Det var inte tyst i Stockholm den där eftermiddagen. Men det var något i luften som bar på en annan sorts ljud. Ett sus, ett eko av något som aldrig sagts förut. Och kanske var det just det som hände på planen i Lidingös premiärmatch – att något nytt sa sitt första ord.
För hur skriver man en debut?
Med blyertsförsiktighet eller med bläck och storm?
Lidingö FC Elites valde det senare. De valde Bielke och Stålarm, de valde Stenbock – två gånger om. De valde att inte fråga om de fick vara med. De valde att kliva in som om de redan ägde rummet.
Och kanske var det just därför som Stockholm FC Pepsi, det där laget med meritmärken i västen men tvekan i steget, stod handfallna. De såg på medan Stenbock sköt in 1–2 i den 44:e minuten, som om någon just rivit ur en sida ur deras egen berättelse och börjat skriva en annan.
Det var inga fyrverkerier. Inga spektakulära finter. Bara en sorts vind från öst – kall, skarp, förvånansvärt vacker – som svepte in och vände upp och ner på allt. För Lidingö gjorde inte bara mål, de gjorde avtryck. I gräset. I pulsen. I tabellen.
De kom som nykomlingar.
De gick som segrare.
Och det är sådana kvällar som gör ligor levande.
