Det var en presskonferens som inte riktigt ville ta slut. Inte på grund av sitt innehåll, utan på grund av sin tomhet. Chanel – denne karismatiske, stilbildande ledare för Malmö FC Bjalin – lutade sig mot mikrofonen, och ur honom sipprade en bitterljuv cocktail av förminskning, självhävdelse och förolämpad prestige.
”Pepsis vinst? Flyt,” sade han. Kort. Vasst. Fullständigt nedlåtande.
Och i samma ögonblick, när de sista orden lämnade läpparna, hände någonting. I rummet, i luften. Det var som att någonting i berättelsen om FC Bjalin försköts. Från respekt till irritation. Från beundran till misstänksamhet.
De var laget som ingen kunde besegra. Nu är de laget ingen vill se vinna.
För det är inte bara efterdyningarna av ett svidande nederlag mot ett uppåtgående Pepsi som skaver. Nej, detta är bara ännu ett kapitel i en bok som börjat få allt mer fläckade sidor. Vi minns skandalen mot Borlänge, där två topplag tycktes komma överens om att lägga ner vapnen i en sorts ohelig fotbollsdemilitarisering. Efter Griezmanns kvittering blev matchen ett skuggspel, ett självciterande manifest om hur man inte hedrar sporten.
Och nu, efter att äntligen ha mött motstånd, istället för att visa ödmjukhet, slår Bjalin ifrån sig. Med arrogans. Med förakt.
Jag säger inte att Chanel är en dålig tränare. Han är en briljant taktiker. En arkitekt med fingertoppskänsla för samtidens fotboll. Men när även byggmästaren börjar rita in fällor för sina grannar i ritningen – då har något förändrats.
När framgång vänder ryggen åt respekten
Det är en gammal historia i sportens värld. Lag som når toppen börjar plötsligt jaga något annat än segrar – de jagar odödlighet, dominans, totalitet. Och när det misslyckas, återstår bara snarstuckenheten.
Frågan är: håller FC Bjalin, Konamiligans skinande flaggskepp, på att bli något annat än beundrat? Håller de på att transformeras från stilbildare till antagonister? Från serieledare till syndabockar?
På sociala medier kallas de redan för ”kontraktsbönder” och ”fuskbyalaget från Gucci Stadion.” Det skrattas åt ”Bjalinskolan för tillbakaspel.” Det skämtas om att deras GPS inte hittar fram till bortasegrar längre.
Och någonstans i detta virrvarr av hån, besvikelse och fotboll, finns ett allvar.
För det är en sak att vinna titlar. Det är en annan att vinna hjärtan.
Och just nu? Just nu känns det som att FC Bjalin håller på att förlora båda.
