Stockholm FC Pepsi. Laget som i flera säsonger har burit på ordet losers som en osynlig tatuering över bröstet. Laget som i Konamiligans andra upplaga svävade farligt nära nedflyttning, som gång på gång rasade ihop i matcher de borde ha stängt.
Men nu? Nu pratar vi om ett lag på andraplats, om ett lag som ser ut att ha hittat sitt DNA. Och i centrum står inte bara namnen som Werner, Mbappé eller Figo. I centrum står Kenta.
Kenta – kvarteren, korven och klubbhjärtat
Kent ”Kenta” Johansson är ingen vanlig fotbollsspelare. Han är Pepsi. Han är en uppväxt på stockholmska grusplaner, en pojke från Bagarmossen som redan som nioåring smet från skolmatsalen för att spela tvåmål med äldre grabbar. Legenden säger att han vid tolv års ålder tog tunnelbanan själv till Pepsi Arena för att knacka på dörren och fråga om han fick träna med juniorerna. Svaret blev ja – och resten är historia.
Kenta har aldrig jagat stjärnstatus. Han kör fortfarande samma gamla Volvo 740 som han fick av sin far när han fyllde 18. Efter träningarna kan man ibland se honom stå utanför kiosken vid arenan och köpa kokkorv, alltid med samma kommentar till kioskägaren: ”En dag ska vi vinna ligan, du och jag, Micke.”
Han är 37 år nu. Men det spelar ingen roll. Hans löpsteg är kanske kortare, men hans hjärta slår fortfarande högre än de flesta andras. När Kenta gör mål – och det gör han fortfarande – då vibrerar hela Pepsi Arena, för det är inte bara ett mål. Det är ett löfte.
Pepsi har hittat rätt
Det är det här som gör Pepsi unika. När andra klubbar vräker pengar på Messi, Ronaldo, Lukaku eller Kane, så behåller Pepsi sin Kenta. Han är spelaren som aldrig fick rubrikerna men som ändå alltid fick hyllningarna. En symbol för att klubben inte bara köper sig framgång, utan bygger den.
Och det smittar. Werner springer mer. Mbappé ler bredare. Figo ser yngre ut än på tio år. För de spelar inte bara för sig själva, de spelar för Kenta – och för fansen som aldrig gav upp hoppet.
Från losers till contenders
Att Pepsi nu ligger tvåa i tabellen är inte bara en siffra. Det är ett monument över tålamod och klubbkultur. De kommer kanske inte vinna ligan – Bjalin är fortfarande ett monster i toppen – men de har redan vunnit något ännu större. Respekten.
Och när Kenta joggade ut från planen senast, höjde handen och vinkade till den där kioskägaren som stod på kortsidan, då visste vi: Pepsi är inte längre Konamiligans losers. De är dess hjältar.
