Det känns märkligt att skriva detta men Malmö FC Bjalin har förändrats. På riktigt. Under stora delar av säsongen har jag sett ett lag som bar guldet som en sten i fickan, ett lag där minsta poängtapp kändes som en personlig katastrof och där Chanel sprang runt med en blick som om han höll på att förlora allt han någonsin byggt upp. Det var ängslan förklädd till dominans.
Men i matchen mot Pepsi såg jag något annat. För första gången på hela säsongen såg jag ett Bjalin som inte jagades av guldet utan förvaltade det. Som om de äntligen förstått att det inte är förbjudet att spela med lugn när man är bäst i ligan. För det är ju det som är sanningen: de är bäst. Och nu börjar de också bete sig som det.
Det var inget blixtrande fyrverkeri, inget lekfullt triangelsamboende på offensiv planhalva eller Messi–Ronaldo-magiska ögonblick i takt och otakt. Nej. Det här var en match där Malmö metodiskt nötte ner sin motståndare. Bit för bit. Duell för duell. Bollvinst för bollvinst. En trygghet i defensiven som påminde om något man ofta ser hos lag som redan vet att de ska vinna ligan. Det var som om hela laget tvingade fram normal puls hos sig själva.
Och när Griezmann klev fram och avgjorde kändes det inte som ett lyckoskott. Det kändes som en logisk konsekvens av 60 minuters malande.
Chanel sa efteråt att Pepsi gjorde “en av de mest välorganiserade defensiva insatserna han sett i år”. Det var inte sagt med den där vanliga irriterade undertonen han slängt omkring sig när lag vågat stå emot. Det var sagt med genuin respekt.
Kanske är det här nyckeln. Kanske är Chanel för första gången inte rädd för att förlora guldet, och därför kan laget sluta vara rädda också. För när Bjalin spelar avslappnat… då är de ännu farligare.
Det här guldet är förstås inte officiellt klart än, men om resten av ligan hoppas på ett mirakel så är det här den värsta signalen de kunnat få — att Bjalin inte längre springer från något, utan lugnt och obönhörligt rör sig mot det som redan känns oundvikligt.
Det är inte pressen som driver dem längre. Det är övertygelsen. Och det, mina vänner, är skillnaden mellan en guldfavorit och en blivande mästare.
