Det finns ett särskilt ljud som bara hörs i slutet av en fotbollssäsong. Det är inte jublet från de stora arenorna eller suckarna från de lag som bränt sina chanser. Nej, det är det där tysta, nästan skamset klingande ljudet av en hiss som går upp – och sedan obönhörligt faller ned igen. Det är ljudet av ännu en nykomling som inte lyckades överleva i Konamiligan.
Och i år heter de hissarna Köpenhamn Carlsbergers och Arlöv Mighty Ducks.
Jag kände en tung sorg när slutsignalerna gick. Inte för att dessa lag varit fantastiska den här säsongen, för det har de inte. De har kämpat, de har våndats, de har hoppats, men de har aldrig riktigt satt fotfästet. Det som gjorde mig sorgsen var att deras fall är ännu ett kapitel i den allt dystrare berättelsen om nykomlingarnas förbannelse.
För det börjar bli svårt att blunda längre
Det är som om ligan själv har bestämt sig: ”Här kommer ingen ny rida in och ta plats vid vårt bord.” Förra säsongen föll Luleå Burger Dudes och Bingoberras Göteborg lika snabbt som de anlände. Säsongen dessförinnan ramlade Knivsta UK ut utan att ens lämna fotavtryck. Endast Trocaderos har överlevt mer än en säsong, och även de har dansat på avgrundskanten varje år, som en trapetsartist utan nät.
Och nu faller Carlsbergers och Arlöv.
Och Lidingö Elites vinglar farligt nära stupet.
Och kvar finns bara Midgets – de enda nykomlingarna som verkar veta vad ligan kräver, för de har gått den här vägen förut.
Det är en klyfta som växer för varje år
De etablerade lagen springer inte längre bara snabbare, de springer i en helt annan terräng. De jobbar med trupper som skulle få en nykomling att skaka av både beundran och rädsla. De slåss om superstjärnor medan de nyuppflyttade lagen gräver i samma jord de kom ifrån och hoppas att en blomma ska växa trots stenarna.
Jag tror inte längre det handlar om taktik, mod eller identitet. Det handlar om muskler – ekonomiska sådana. Den enda nykomling som verkligen skulle kunna överleva i dagens Konamiliga är ett lag som stiger upp med en pengasäck så tung att spelarna får hjälp av materialaren att bära den in på presskonferensen.
För utan pengar blir du bara ännu en Carlsbergers
Ett lag som kliver in med optimism och kliver ut med en känsla av att världen ovanför var vackrare än man trodde men mycket, mycket svårare att överleva i.
Och jag tänker på Martin Werner, på Kenta, på de små sagorna som fortfarande kan hända. Men i bottenstriden finns inga sagor längre. Där finns bara ekonomi, erfarenhet och smärtgränser.
Kanske är det därför min sorg är så djup
För i en liga som blivit allt mer glamorös, allt mer stjärnspäckad, allt mer internationell, är nykomlingarna våra påminnelser om vad fotboll egentligen är. Lag som kommer från fabriker, från småklubbar, från amatörernas vardag. Lag som bär sina första matcher i högsta serien som om det vore ett mirakel.
Och ändå räcker det inte.
Det räckte inte för Luleå.
Inte för BingoBerras.
Inte för Knivsta.
Inte för Carlsbergers.
Inte för Arlöv.
Och kanske inte för Lidingö heller.
Konamiligan är vacker, brutal, oförutsägbar och full av poesi. Men ibland är den också bara ett torn av glas där dörren öppnas – och slår igen – innan du ens hunnit sätta ner båda fötterna på golvet.
Jag hoppas en nykomling en dag krossar den förbannelsen.
Men just nu känns det som om hissen bara går uppåt för att ge oss en bättre vy när fallet kommer.
