✍️ Simon Bänk
Jag satt på Dvärgborgen när Malmö FC Bjalin tog sin 1–0-seger mot Borås The Midgets. En seger som på pappret befäster deras serieledning. En seger som förlänger deras svit. En seger som ännu en gång visar att det här laget är maskiner, byggda för att vinna.
Men det är inte siffrorna som fastnar hos mig. Det är känslan efteråt. Känslan av irritation, av syrligheter, av ständiga motattacker – inte bara på planen, utan framförallt vid pressbordet.
🎙️ Henrik Rydström, Midgets tränare, sammanfattade sin frustration:
– ”Bjalin slutade spela fotboll efter 65 minuter. De bevakade bara sin ledning. Det här är inte det spelet som ska hyllas i en liga som Konamiligan.”
Det var som att tända eld på en stubintråd.
Bjalin-tränaren Chanel satte armarna i kors, borrade blicken genom rummet och svarade med den numera klassiska arrogansen:
– ”När vi kör över Carlsbergers med 7–0 är det ingen som hyllar vårt bländande spel. Men när vi försöker nöta ner ett tokdefensivt Midgets-lag med fembackslinje så är vi plötsligt fega.”
Och här kom det där ögonblicket. Den där lilla gesten som betyder mer än tusen ord: Chanel vred huvudet och tittade rakt åt mitt håll när han sa meningen.
👀 Är det jag som är problemet nu?
Jag, som vågat ifrågasätta deras etik, deras stil, deras uppförande. Jag, som skrivit om ”ligans mest hatade lag”. Jag, som gång på gång återkommer till samma sak: Bjalin må vara störst, bäst och vackrast på resultattavlan – men utanför planen är de en klubb som allt fler älskar att hata.
📉 För det är där vi står nu.
När segrar tolkas som självklarheter. När kritik bemöts med förakt. När tränaren snarare vill slåss med journalister än glädjas åt tre poäng.
Bjalin är på väg att skriva in sig i historieböckerna som seriens mest framgångsrika lag. Men samtidigt riskerar de att bygga en lika stark tradition som seriens mest självgoda och hårdhudade klubb.
Och här är min slutpoäng: de må vinna matcher – men de förlorar hjärtan.
