Av Simon Bänk
Det fanns en tid då Helsingborg BAIS gick ut på en plan och redan där hade vunnit. När motståndarnas blickar föll mot Aubameyangs panna, när Tottis silhuett skymtade i mittcirkeln, när Saúl och Pogba styrde en mittfältstriangel som kändes mer som en järnridå än en speluppställning.
Men den tiden känns plötsligt så avlägsen. På Lambi Park i onsdags var det inte BAIS som utstrålade trygghet, utan Stockholm Coca Cola FC. Det var Son som dansade inledningen, Lewandowski som kyligt lade in sin straff, Mendy som klev fram ur skuggorna och Kanté som satte punkt med en leende självklarhet.
Det blev 1–4. Det blev en förnedring. Det blev en påminnelse om att dynastier inte dör långsamt – ibland faller de i ett brak.
Aubameyang reducerade visserligen, från elva meter. Men det kändes inte som en segergest. Det kändes som en desperat man som drar sitt svärd när slottet redan brinner.
Och det är det som är det sorgliga: BAIS är fortfarande regerande mästare, men de ser inte längre ut som mästarnas BAIS. De ser ut som en klubb som springer ikapp sig själva, som förlorar på det de alltid vann på – en självklarhet, en aura, ett maktspråk i varje löpning.
Kanske kan de resa sig. Kanske finns det fortfarande en liten eld kvar i de gamla mästarna. Men just nu ser det ut som att glansen falnar, att guldet från ifjol redan börjat samla damm.
Och frågan växer sig allt större, ekande genom läktarsektioner som en gång darrade av vördnad men nu fylls av tvivel:
Är det här slutet för BAIS, eller bara början på en ny kamp?
