Det finns fotbollslag som föds med resurser, med arenor som glänser, med budgetar som sväller som högvatten vid vårens islossning. Och så finns det lag som Borås The Midgets – lag som föds i motvind, lever i motvind och ändå, på något märkligt sätt, alltid lyckas stå kvar när stormen har svept förbi.
Jag satt på Dvärgborgen när slutsignalen gick i deras senaste triumf och det slog mig: det här är kanske den största bedrift vi sett i Konamiligan den här säsongen. Inte för att de ligger högt i tabellen. Inte för att de vinner vackert. Utan för att de överlevde.
För de hade hundra skäl att falla.
Skulderna var så djupa att klubbens ekonomiavdelning hade kunnat fungera som ett öppet museum över finansiellt elände. Värvningsförbudet gjorde att laget i praktiken frös fast i tiden. Lagkaptener, trotjänare och klubbens enda stjärnor gick ut på plan med samma trötta utstyrsel som säsongen innan, inte för att de ville – utan för att klubben inte hade råd att ge dem annat.
Och just därför är det så stort att de klarade sig.
Det är något poetiskt över att den här räddningen leds av spelare som världen en gång trodde var färdiga.
Toni Kroos, som kunde ha spelat på större scener men valde Borås och nu bär laget som en gammal arkitekt bär minnet av byggnadsställningarna han själv rest.
Michael Owen, som sprang ifrån världen i sin ungdom och som nu, på ålderns regniga sluttning, springer för att hålla kvar en hel stad i högsta serien.
Och längst bak:
Courtois, som trots allt, trots kaoset, trots ganska miserabla förutsättningar, har blivit ligans kanske främsta målvakt. En vägg i en klubb av papper. En stormfast fyr i ett lag av trasiga skepp.
Fem raka nollor.
En förmåga att suga in hopp och slå ut rädsla.
En målvakt som inte bara räddar bollar, utan räddar historier.
När Midgets nu spelar sig fria från nedflyttningen är det mer än en sportslig bedrift. Det är ett trots. Ett uppror. Ett budskap till resten av ligan – att storhet kan se ut på många sätt.
Att överleva kan vara lika stort som att vinna.
Och det kanske vackraste är detta:
Om Borås bara får ordning på sina skulder, om de ens får en viskning av ekonomiskt andrum, så finns ett embryo här. Ett lag som vet hur man kämpar, hur man lider, hur man förenas när allt går emot dem.
Ge dem bara en droppe stabilitet och de kan ta kliv ingen väntar sig.
För vad är fotbollens själ om inte detta?
Ett lag som borde ha sjunkit men som istället reste sig med sina egna, med fabrikskillar i backlinjen, med en 36-årig målvaktstränare som fick hoppa in som reserv, och med två veteraner som bär tröjan som om den vore vävd av deras egna hjärtslag.
Borås The Midgets har överlevt.
Och i den överlevnaden finns mer skönhet än i många guld.
För ibland är det inte titeln som definierar ett lag.
Det är kampen.
Och Midgets kamp är odödlig.
