Det fanns en tid, inte särskilt avlägsen men redan dimhöljd i nostalgins skimmer, då Borlänge Bapu Bapus inte bara var ett lag i Konamiligan – de var dess hjärta. Dess revolution. Dess motståndsrörelse.
Vi minns dem. Säsong 1. Tio somaliska spelare. Ett spelsystem byggt på fart, på glöd, på stolthet. Och i spetsen: Samuel Eto’o – inte som frälsare, utan som brobyggare. Ett namn från fotbollens elit, men en själ från gatan. Från kampen.
De vann ligan då. Inte trots att de var ett kollektiv med djupa rötter i Borlänges somaliska diaspora, utan på grund av det. De sprang snabbare för att de sprang tillsammans. De pressade högre för att de pressade för mer än poäng. De lyfte bucklan, och med den – en idé.
Men något hände. Något gled. Något tappades.
Säsong 2 inleddes med presskonferenser. Med värvningar. Med show.
Maradona. Mané. James Rodríguez. Dani Carvajal. Det var som om Borlänge inte bara ville vinna längre – de ville imponera. Vara som de andra. Plötsligt hördes fler språk än somaliska i omklädningsrummet. Plötsligt handlade det inte om att representera – utan om att leverera.
Resultatet? En tredjeplats. Inget fiasko. Men en förändring. Och förändring är sällan neutral i fotboll. Den är antingen återfödelse – eller förlorad tro.
Säsong 3. Ännu fler affischnamn. Dennis Bergkamp kom som en tyst storm från dåtidens Arsenal, men vad hjälpte teknik och aura när den interna kompassen börjat snurra i otakt?
De slutade sexa. Ett fall. Men det verkliga fallet mättes inte i tabellplaceringar. Det märktes i frånvaron av spelare som Bapu, Feruz, Ismail, Hared, Hussein Abdi. Spelare som inte bara kunde spelet, utan också delade ett språk, en bakgrund, en förståelse. En gemenskap.
Så vad är Borlänge Bapu Bapus idag?
Ett lag med stjärnor, men utan konstellation. Ett namn fullt av historia, men i en kropp som förändrats till oigenkännlighet.
De är inte unika i det – alla klubbar förändras. Alla lag strävar efter förbättring, förstärkning, framsteg. Men frågan är: till vilket pris?
I sin vilja att bli större, blev Borlänge mindre. I jakten på världens bästa spelare tappade man det som en gång gjorde dem bäst – sig själva.
Inför säsong 4 står klubben inför ett vägval. Fortsätta denna väg mot glamour och individuella highlights – eller återvända till sin själ, sin identitet, sin upprinnelse.
Kanske är det dags att ringa tillbaka Bapu.
Kanske är det dags att ge kaptensbindeln till Hussein Abdi.
Kanske är det dags att låta Feruz slå hörnorna igen.
För det är inte fel att vilja växa. Men ett träd växer inte starkare av att byta rötter.
Erik Diva, Konamiligan
”Och i en värld av stjärnor, minns vi fortfarande solen som lyste över Borlänge.”
