Av Simon Bänk
Det finns matcher som handlar om poäng. Det finns matcher som handlar om placeringar i tabellen. Och så finns det matcher som handlar om något helt annat – om känslor, stolthet, svek och hämnd. På Helen Roos Stadium i Uppsala fick vi en av de sistnämnda.
För även om resultatet skrevs till 2–2, och även om ingen formellt stod som segrare, så lämnar man ändå arenan med känslan av att en man, i alla fall moraliskt, gick därifrån med segern i fickan. Lionel Messi.
Från älskad ikon till hatad förrädare
Det var bara några månader sedan han lämnade Uppsala Tages Grabbar, klubben där han var hjälte och symbol, för att skriva på för ärkerivalen Malmö FC Bjalin. Övergången var inte bara en flytt – den var ett öppet sår. Och Messi visste hur han skulle vrida om kniven.
– ”Jag går till Bjalin för att vinna titlar”, sade han då, som om allt han byggt i Uppsala var ett halvfärdigt bygge, som om Tages Grabbar var ett projekt utan framtid. Orden landade som stenar i hjärtat på Uppsalafansen.
En hatstorm utan motstycke
Inför avspark möttes Messi av en kuliss av förakt. Varje gång han rörde bollen fylldes luften av burop, visselpipor och glåpord. Längs läktarna vajade banderoller med texter som:
”Messi = Minnet vi vill glömma”
”Titlar köps – hjärta byggs”
”Förrädare i blått och orange”
På förhand hade Tages-spelarna talat öppet om att de skulle ”gå hårt” på Messi. Det var ingen hemlighet att den här matchen handlade om mer än tre poäng – den handlade om att statuera exempel.
Två mål, och ett svar som inte behövde ord
Och ändå. Trots buropen, trots banderollerna, trots de hårda tacklingarna – eller kanske just därför – stod Messi där efter 90 minuter med två mål på kontot. Han svarade inte med gester eller onödiga provokationer. Han svarade med precision, kyla och det där nästan övermänskliga lugnet som alltid gjort honom till en av världens bästa.
Varje mål var som en kall påminnelse till Uppsalapubliken: ni kan ta ifrån mig kärleken, men ni kan inte ta ifrån mig kvaliteten.
Frågan som växer
Så även om matchen slutade 2–2, även om Tages Grabbar hämtade upp underläge och höll Bjalin borta från tre poäng, så är frågan om inte Messi ändå gick därifrån som den egentliga vinnaren. Han överlevde hatstormen. Han tystade läktarna. Och han gjorde det på sin gamla hemmaplan.
Kanske är det så här riktiga rivaliteter byggs. Inte genom slumpmässiga möten, utan genom förräderi, genom sår som aldrig riktigt läker – och genom de matcher där en man kan kliva in i lejonets kula, höra rytandet, och ändå gå därifrån med ett leende.
