Det finns spelare som gör mål, och så finns det spelare som gör något med ett samhälles själ. Romelu Lukaku har gjort båda. Sju mål på sju matcher, visst – men det är inte siffrorna som golvar oss. Det är vad de betyder.
För där, i staden mellan skuggorna och sundet, har Landskrona Määäx FF länge varit mer kämpe än konstverk. En klubb som burit på en identitet formad av motvind och metall, av fiskrens och fabriksljud. Men så kommer han – en belgisk titanjätte med tyst blick och tunga steg – och plötsligt rör sig laget som om någon löst upp knutar i deras leder.
📜 Det är inte bara målen. Det är hur han gör dem. Som i minut 49 mot Lidingö: en snabb vändning, en kropp som väger som ett minne av Drogba, och så ett avslut lika odiskutabelt som en dom från Gud. Eller den andra bollen han borrar in efter Cruijffs instick – ett skott lika mycket uppgörelse som avslut.
I Lukaku har Landskrona inte bara fått en striker – de har fått en förebild, ett språk, en identitet.
Och det är inte bara han som springer snabbare. Det gör De Bruyne. Det gör Cruijff. Det gör hela Landskrona.
⚙ För i en tid då fotboll ibland känns som reklamkampanjer i matchställ, är Lukaku ett återfall i det autentiska. Han är betongen i skorna, stålet i ryggraden, hungern i ögonen.
Och kanske är det just därför han passar så bra här.
För vad är Landskrona, om inte platsen där det verkliga fortfarande betyder något?
Erik Diva
Konamiligan – där myten och verkligheten ibland spelar i samma anfall
