Av Simon Bänk
Det fanns en tid när FC Bjalin alltid var det mest självsäkra laget i rummet. När tränare Chanel klev in på presskonferensen och hela lokalen liksom böjde sig framåt, för att höra nästa självsäkra deklaration om ännu en seger, ännu en titel på väg hem till Gucci Stadion.
Men i går, efter 3–1 mot Arlöv Mighty Ducks, var det något annat. Visst, resultatet säger seger. Tabellen säger toppstrid. Men Chanel sa – nästan ingenting. Orden kom korta, tonläget var kantigt. Och när frågorna om lagets spelsätt, mentalitet och rykte kom upp… då såg jag en skugga passera över hans ansikte.
Jag kan inte låta bli att undra: har epitetet “Ligans mest hatade lag” redan krupit in under skinnet på Bjalin? Är det så att pressen att alltid vara bäst, alltid dominera, alltid vinna – börjar knäcka dem inifrån?
För det var ingen avslappnad mästare jag såg där framme vid podiet. Det var en man som tittade ner i sina papper mer än han tittade upp på oss. En tränare som i sin irritation snäste åt en fråga om offensiv balans, och som i nästa andetag mumlade något om att “vi ändå är bättre än alla andra”.
Problemet är bara att mästarlag inte brukar behöva påminna om det. De visar det. Match efter match. Med en självklarhet som inte behöver försvarstal.
Bjalin är fortfarande Bjalin – stjärnorna, budgeten och bredden är där. Men det är som om varje steg nu ackompanjeras av publikens visslingar, motståndarnas extra taggade tacklingar, pressens vassa formuleringar. Som om de spelar mot något större än bara elva man på en plan.
Och kanske är det där faran ligger. För det finns en skillnad mellan att vara jagad och att vara jagad för att alla vill se dig falla.
Frågan är bara om Chanel och hans spelare kan bära den tyngden utan att den till slut drar dem ner i samma mylla som alla andra dödliga lag i den här ligan.
