Det ligger något i luften. Inte bara pollen eller plastpartiklar eller laddningen från ett nytt mobilabonnemang. Nej, det är en annan typ av elektricitet. En som inte syns men som känns i stegen, i småpratet på pendeltåget, i klickandet på tabelltips man aldrig kommer erkänna att man läst.
Konamiligan ska börja igen. Och det känns som att det aldrig varit viktigare.
Det är lätt att tro att det bara är ännu en säsong. Att det bara handlar om tre poäng där, ett kort där, en målsnål söndagsmatch som försvinner mellan påtår och plikter. Men man glömmer vad premiärer egentligen är: inte matcher, utan möjligheter. Inte resultat, utan förväntningar.
För just nu är ligan fortfarande perfekt. I sin möjlighetsform.
Det är innan den första snedträffen, innan första bänkningsmissnöjet, innan första ramsan mot egen tränare. Det är nu alla kan vinna.
Borlänge kan bli mästare.
Arlöv kan slå ett topplag.
Midgets kan hålla nollan.
BAIS kan försvara en titel utan att tvivla.
Bjalin kan förföra hela ligan med passningar som sjunger.
Det är det här som är den stora lögnen – och den stora gåvan – med försäsongen: att vi tillåts tro.
Jag tänker på hur det kommer låta när Tuborg rullar igång mot Määäx. På hur Modric kommer se ut som en renässansmålare i ett hav av snickare. Jag tänker på Tages Grabbar, där Neymar och Kane kanske fortfarande pratar olika språk, men drömmer på samma nivå. Jag tänker på Carlsbergers – ett lag som känns som en marknadsidé som började tro på sig själv.
Och någonstans i detta finns FC Lidingö Elites. Ingen pratar om dem. Ingen planerar för dem. Men vad gör det med en klubb, att ha total frihet från förväntan? Ibland föds mirakel där. Ibland föds nedflyttningar. Men alltid föds något.
Och det är också det: att Konamiligan alltid föder något. Kanske inte alltid det vi önskar – men alltid det vi behöver.
För i en tid där så mycket är kontrollerat, kalkylerat och algoritmiskt optimerat, står denna liga kvar som ett hål i fasaden. Här rullar fortfarande felpass in i mål. Här finns fortfarande plats för målskyttar med ölmage. Här tillåts lagen vara något mer än bara “bra” – de tillåts vara intressanta.
Så här sitter vi nu, timmar före.
Som barn på julafton, som vuxna med pensionsångest, som fotbollsanalfabeter med startelvan som enda språk. Vi vet inte vad som ska hända – men vi vet att det kommer kännas.
För det är premiär. Och premiärer är inte början på en säsong.
De är en början på berättelsen om varför vi fortfarande bryr oss.
