Det finns nederlag som svider. Och så finns det de där förlusterna som får en hel klubb att stirra rakt ner i spegeln och undra vad man egentligen håller på med. Määäx FF:s insats mot Lidingö tillhör den senare kategorin. Det var inte bara tre tappade poäng, utan en symbol för hela klubbens eviga cirkel av hopp, satsningar, optimism – och sedan ett obevekligt fall tillbaka ner i mediokritetens mjuka, men ändå skoningslösa famn.
Det är uppgivet att skriva det här om ett lag som faktiskt ligger femma i maratontabellen. Ett lag med historia, identitet, profiler, en enorm lokal kärna och en publikbas som är nästan unikt lojal. Men även lojalitet har sina gränser. Och när endast en handfull bortasupportrar orkade resa till Lidingö så är det svårt att bortse från den symbolik som sprakade i frånvaron. Det är som om hela Landskrona kollektivt suckade och tänkte: ”Jaha, ännu en säsong där vi lovade något större, och ändå står här igen.”
Varje år upprepas samma dramaturgi. Määäx ser starka ut i perioder. De radar upp matcher där man tänker att nu har de hittat spetsen och jämnheten. Nu kommer säsongen då de äntligen tar sig in bland de lag som faktiskt utmanar om titeln. Nu vänder allt. Och sedan kommer den oundvikliga plattmatchen. I år verkar det vara flera. Lidingö hade förlorat sex av sina sju senaste matcher, deras säsong såg ut att vara på väg utför, och ändå var det de som stod för initiativet, energin, viljan – allt det där som Määäx borde kunna dominera med sin topplagsidentitet.
Det som gör situationen ännu mer bekymmersam är att topp-4-striden håller på att springa ifrån dem. Andra lag bygger projekt som pekar uppåt: BAIS, Pepsi, Tages. Määäx står kvar i mitten och stampar, som ett lag fast i ett ständigt mellanläge – för bra för att rasa, för ofokuserade för att nå något stort.
Frågan är enkel men brutal: Hur många år till kommer supportrarna acceptera att klubben alltid är ”nära”? Nära topp 4. Nära en titelutmaning. Nära en storhet som aldrig verkar komma. Määäx FF måste snart välja om de nöjer sig med att vara ett kompetent mittenlag med nostalgiskt skimmer – eller om de faktiskt vill bli det lag som Landskrona drömmer om.
Just nu känns det som att de är längre ifrån än på länge.
