Det finns ögonblick då en fotbollsmatch slutar långt innan slutsignalen går.
Där spelet på planen reduceras till kuliss, och de verkliga dramat tar plats i pressrummet, i orden, i tonfallen.
Efter Bjalins seger borta mot Giants – en urladdning där Messi med tre mål på en halvlek slog fast sin suveränitet – valde tränaren Chanel att rikta sitt största skott inte mot motståndarna, inte mot domaren, utan mot mig.
En passivt aggressiv salva i mikrofonen:
”Simon Bänk skriver inte om fotboll längre. Han driver en agenda. Han vill decimera oss. Han vill göra Bjalin till skurkar i en saga som bara existerar i hans huvud.”
Jag satt där, med pennan i handen, och visste inte om jag skulle skratta eller skaka på huvudet.
Agenda?
Om agenda betyder att granska, ifrågasätta och syna ett lag som inte bara är Konamiligans mest framgångsrika – utan också ett lag som på senare tid gjort sig känt för uppgjorda matcher, arroganta presskonferenser och en växande aura av hat från rivaliserande klackar – ja, då bär jag kanske den agendan med stolthet.
Men det är en farlig väg, när ett mästarlag som Bjalin börjar se fiender i kritiska röster snarare än i de elva motståndare de möter varje helg. När självbilden slipas till den grad att varje fråga känns som ett hot, varje notis som en attack.
Förvandlingen
För några säsonger sedan var Bjalin symbolen för något annat: hunger, innovation, det modiga projektet som kunde stå upp mot BAIS och Tuborg och växa till en dynasti.
Nu är det samma klubb som i pressrummen fnyser åt kritiker, som i omklädningsrummen viskar om konspirationer, och som i allt högre grad definieras mer av sin känslighet än av sin briljans.
Kanske är det pressen
Att alltid vara bäst. Att alltid vinna. Att alltid leva upp till bilden av oslagbarhet. Det sliter på kroppar, det sliter på själar – och det sliter på tränare som Chanel.
Kanske är det därför han ser spöken i mina texter.
För min penna styr inte matcher, mina ord avgör inga titlar.
Det enda de gör är att spegla vad som sker framför oss alla: ett Bjalin som börjar se mer och mer jagat ut.
Och då återstår frågan:
Vad händer när ett mästarlag börjar frukta inte förlusterna på planen – utan berättelserna om vilka de håller på att bli?
